Jublet är öronbedövande från första stund när Veronica Maggio tillsammans med sitt fantastiska band kör i gång sin höstturné på Nöjesfabrikens stora scen.

Det är en vibrerande magisk stämning. Ett lyckorus utan dess like.

Publiken sjunger med i vartenda ord, varenda stavelse. Det är inte bara allsång, det är alldans. Folk står över allt och dansar. Det dansas och dansas och dansas. På bord, på stolar, på varandras axlar och det är nästan att bardiskarna också får se upp.

Veronica Maggio har en hitparad med egna ben. Men hon sjunger låtarna som att hon menar exakt varenda textrad. Hon sätter fingret på relevanta, viktiga saker. Från att bli dumpad till att bli kär igen. Det sparas inte på några känslor. Ibland är det så hjärtskärande ärligt att gråten inombords nästan tar över. Som under den finfina balladen Snälla bli min. Det är så skört och starkt på samma gång.

Mellansnacket är lika trovärdigt. Hon förstår sin publik och delar med sig av sina erfarenheter. Om förlorade vänner och tatueringar och dumheter hon ångrar. Hon är ödmjuk, men ändå skitcool.

Det uppstår en unik publikkontakt. En ömsesidig kärlek. Hon når ut till varenda liten vrå och hjärtkammare i hela lokalen. Till de som trängs allra längst fram, men även till dem som dricker öl längst bak.

Kanske är det därför det nästan syns att folk blir kära i kväll. Runtomkring i lokalen står par och håller om varandra. Så fantastiskt, himlastormande är det.

Till tonerna till sista låten – kanske det sexigaste som skrivits om nyförälskelse – Jag kommer exploderar Nöjesfabriken. Jublet vill aldrig ta slut. Det är nästan för bra för att vara sant.

En textrad fastnar i min skalle när jag går hem. ”Är det så här det känns att vara lycklig?” från låten Inga problem. Och ja, jag tror det är så här det känns.

Veronica Sjöblom

NWT

...Och jag håller med!